Exempel på recension och krönika

RECENSION 

Publicerad: 2010-09-03 Aftonbladet

Starka känslor i den här rymden

”I rymden finns inga känslor”   + + +

DRAMAKOMEDI Den svenska filmvärlden är ej längre som förut.

Ny billig teknik är ett av många skäl till att det har vuxit fram en svensk independentscen. Några av de filmerna ska spridas till en bredare publik nu när SVT visar dem under rubriken Frizon.

”I rymden finns inga känslor” är en sådan typ av film, fast med en väsentlig skillnad:

Den har en betydligt mer originell intrig, är proffsigare gjord, har riktiga skådespelare i huvudrollerna och doftar inte det minsta lågbudget.

Det handlar om 18-årigeSimon (Bill Skarsgård) som är en rätt jobbig jävel. Han har Aspergers syndrom och vill att livet ska vara inrutat exakt likadant dag efter dag, vecka efter vecka. Det inbegriper allt från måltider till fritidssysselsättningar.

Han delar lägenhet med den betydligt fränare brorsan Sam (Martin Wallström), men när hans flickvän (Sofie Hamilton) gör slut, inte minst på grund av att Simons sjukdom håller på att ta över allas liv, brakar Simons liv samman. Hans vanemässiga trygghet är försvunnen. Han måste hitta en ny flickvän åt brorsan. Hur gör man? Kan man ha flickvänsaudition åt sin brorsa?

Låter kanske lite knäppt, men … filmmakarna syr ihop alla olika inslag till en blandning av romantisk komedi, drama om två bröders vänskap och varm beskrivning av ett utanförskap.

Alltihop berättas med originellt bildspråk, inklusive kul grafiska illustrationer. Och det gestaltas av skickliga skådespelare. Både Sofie Hamilton och Cecilia Forss är mycket bra som kvinnorna i brödernas liv. Martin Wallström gör Sam till en omtänksam bror, mycket lätt att tycka om och förstå sig på. Och Bill Skarsgårds tonträff som Simon är hundraprocentig, med alla sina vanor, nojor, sin besatthet av rymden och sitt speciella sätt att prata.

Hösten blir hans stora genombrott, han är väldigt bra i en mer normal roll i Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå”, med premiär 15 oktober.

Här doftar hans prestation Guldbagge-nominering, i en film som är varm, rolig och känslostark.

Jan-Olov Andersson

 ________________________________________ 

RECENSION 

Nya Metroid – en arselspark

Metroid: Other M + + + +

ACTION Jo, jag minns: hon hade en bikini i optimistiska färger och ett kastanjebrunt hårsvall ner till tredje ryggkotan. Det var inte lika våpigt som det mest verkade obekvämt att vara så lättklädd i yttre rymden.

Men samtidigt var Samus Aran helt olik 1980-talets andra kvinnor i tv-spelsvärlden.

Det här var en kvinnlig karaktär som inte behövde räddas från något slott; hon kunde reda sig själv, och bara det faktumet gjorde henne helt unik och mystisk.

Men hon har alltid haft noll och ingen personlighet.

Fram till nu då, 24 år senare. ”Metroid: Other M” är inte bara en utgrävning av hennes förflutna och motivation. Hon pratar dessutom.

Det är ett direkt traditionsbrott att ge Samus Aran talförmåga, med tanke på att Nintendos spelhjältar hittills varit antingen helstumma (Link) eller bara kunnat kommunicera genom att hjärnskadat skrika sitt namn i falsett med kraftig italiensk brytning (Mario).

Här har man dessutom tagit ett viktigt perspektivbyte och skiftat panoramat från inifrån den där cyberdräkten till tredje person. Det är en välkommen modernisering som på samma gång knyter an snyggt till de tidiga ”Metroid”-titlarna – även om hardcorepubliken troligtvis kommer kräva blod för det låsta autosiktet, bristen på pussel och att man av någon anledning blir helkroppsförlamad varje gång man skiftar till förstapersonsperspektiv.

Att medutvecklarna Team Ninja har lånat generöst av sig själva med förfaranden som undanmanövrar, vägghopp och kontextkänsliga avrättningar medelst bensax känns däremot rätt uppfriskande. Det hade inte funkat på någon annan franchisefigur, men här får Samus Aran en lämplig, extra arselsparkande dimension.

Med ”Other M” har Nintendo kanske inte bestigit några psykologiska eller tekniska krön. Men det är ett par viktiga första steg bort från vaggan.

Kristofer Ahlström

_________________________________________ 

KRÖNIKA

Vi googlar sönder våra liv

19 juli 2010, kl 10:57 Skrivet av Tobbe Lindner, tf Nöjeschef

Inga obesvarade frågor. Inget utrymme för diskussioner. Inga oklarheter.

Larry Page och Sergey Brin – ni har förstört mitt sociala liv.

Middagen är avklarad.

Nu är det halvtomma vinglas, och skönt snack om ditten och datten.

Eller. Vänta.

Hur skönt snack är det – egentligen?

Inte-jävla-alls, tyvärr.

– Kelly och Brandon, gifte de sig nånsin i ”Beverly Hills”? frågar nån, och nostalgiska leenden tänds som fyrbåkar runt middagsbordet.

Vad härligt! Vilket ljuvligt samtalsämne, här har vi en diskussion som kan räcka länge – kanske ett helt vinglas!

Men nu skriver vi 2010, vi har IPhones, wifi-uppkoppling och GOOGLE.

– Nej, de gifte sig aldrig. De blåste av bröllopet vid altaret. De var inte redo, sa de.

Jaha. Det tog åtta sekunder att, på Wikipedias mobilsajt, döda den diskussionen.

– Alltså… Darin och Agnes var väl inte alls med i ”Idol” samma år, försöker nån annan vid middagsbordet.

Lönlöst.

– Precis, Darin tävlade 2004, Agnes var med 2005, svarar nån annan med den demoniska mobilen i attackläge.

Tack för den.

 

Alltså, vad är det som har hänt?

För bara några år sedan kunde man snacka, hjälpas åt att komma fram till ett svar. Kanske var det sant, kanske blev det fel, det spelade ingen roll. Det var vägen fram till ett svar som var mödan värd.

Vi argumenterade för vår sak, vi hittade stickspår, drog anekdoter, skrattade på vägen framåt.

Nu?

Nån tråkig jävel – tyvärr oftast jag – plockar upp ett stycke IPhone och GOOGLAR fram svaret på ungefär åtta sekunder.

Ständig informationstörst i kombination med ständig uppkoppling har visat sig vara förödande för social samvaro, för samtal.

Svaret, det omedelbara och korrekta, ligger ju bara en snabb mobilsökning bort. Då är det svårt att låta bli.

Inte ens den oförargliga tipspromenaden kommer undan:

För några veckor sen var en kompis på fest, värdinnan hade anordnat en tipsrunda. Och plötsligt stod alla festdeltagare där framför A4-pappren. Med mobilerna.

1996 startade Larry Page och Sergey Brin sin söktjänst för internet. Undrar om de insåg vad det skulle göra med mina middagsbjudningar? Förmodligen skiter de i vilket.

Nu måste jag hitta en lägenhet utan täckning. Snabbt.

 

Tobias Waldefeldt Lindner, tf nöjeschef

krönika från fredagens Nöjesbladet

http://blogg.aftonbladet.se/nojesbloggen/2010/07/vi-googlar-sonder-vara-liv